Rinner det av som en gås tro??
Äntligen är julen över! Julen har alltid varit ångestladdat. När jag växte upp visste man om att vid Kalle Anka så va farsan redan pissefull och man fick tillbringa resten av kvällen med att höra honom böla om vilken hemsk uppväxt han haft...
Denna julen bråkade jag och min son, vilket förstörde stämningen helt,,, vi kom försent till julmaten hos mossan också. I min familj måste man komma när maten står på bordet annars får man vara utan. Vi käkade makaroner o stekt ägg på kvällen istället.
Julklappar blev iaf. Danny fick ett nytt databord, byrå, kallingar, deo, luktegott, vaskeschampo, skärp, massa pengar, tidningar, godis o presentkort lite varstans av mig o mossan. Jag fick nytt bäddsett med fjärilar på (oväntat...) och av Chris fick jag en stavmixer. Tackar tackar =)
En vän till mig kom hit i förmiddags o snackade om ditten o datten. Jag har satt mig i en situation som jag inte riktigt kan hantera just nu känner jag.
Jag borde vara den lyckligaste människan på jorden som har en liten "Uffe" växande i mig. En "uffe" som dessutom är en del av den människan jag älskar mer än jag älskat ngn förut. Totalt kravlös kärlek från min sida. Har ni känt så ngn gång? att man har så mycket kärlek till en annan människa och man behöver absolut inget tbx. Man VILL givetvis ha ngt tbx men det är inget måste. Känslorna är desamma vare sig de är besvarade eller inte. Kärleken är så stark och så kravlös, enkel och ärlig,,, nästan så som kärleken till sitt barn är...
Min bästa vän sedan urminnestider, Therese från Arvika ringde nu ikväll. Hennes pappa Ingmar har fått cancer. Lungcancer som spridit sig. Samma sak dog min bättrehälft Sus pappa av för 2 år sedan. Jennys mamma dog nu i veckan av samma sjukdom.... O här sitter en annan o klagar över lite sketna sår! Det finns alltid ngn som har det tusen gånger värre än en själv!
Ingmar växte jag upp med. (Jag växte inte upp här i HBG utan i Arvika. Liten bonnhåla i Värmland där man lever i princip likadant nu idag som när mossan var ung, för typ sisådär 50 år sedan.)
Jag va livrädd för honom! Therese o jag hittade på all skit man kan tänka sig. Hoppade ut genom förnstret på kvällarna, söp oss redlösa på det billigast skitet man fick tag på medans man drog "varvet i stan, i Mattis (min kille) röda Volvo. Ur högtalarna skrålade Ronny & Ragge, som var omåttligt populära på den tiden, likaså Sven ingvars som är tidlösa!, Vi skolkade oss igenom högstadiet, fick hur många röklappar som helst av rektorn (att de orkade, vi blossade på som skorstenar ändå) ja you name it... vi gjorde allt man absolut inte ska göra! När Ingmar kom på oss, gång på gång, satt man jävligt risigt i det! Roligt hade vi det iaf. 14 år och man ÄGDE världen!
"Jävelungar" kallar han oss fortfarande,,, undrar så varför =)
Det känns i hjärtat varje gång ngt illa drabbar ens nära och kära. Alltid de snällaste får gå först... för jävla orättvist! så kan alla as ( rent ut sagt) få vara friska som nötkärnor o förpesta tillvaron för alla tills de är typ hundra år gammla! Som sagt, orättvist!
Inte mycket positivt just nu som kommer ur min hjärna. Ibland är det för mycket som snurrar och det är inte lätt att släppa fram det positiva. Jag blir stressad av all negativitet som händer runt mig.... Har nog för mycket känslor helt enkelt och tänker definitivt alldeles för mycket. Att släppa saker har aldrig varit lätt för mig. Jag kan inte riktigt sortera ut vad som är viktigt eller oviktigt. Allt har samma värde för mig, vilket gör att det emmellanåt blir för mycket att bära runt på. Jag är van att alltid finnas tillgänglig för alla men nu känner jag att en time out från omvärlden snart är på plats, särskillt om jag ska kunna bli bra på min kropp. Ju mer tankar i mitt huvud, ju mindre hud på min kropp....
Tack för ni "lyssnade"... ingen som gör det i "verkliga livet"....
Denna julen bråkade jag och min son, vilket förstörde stämningen helt,,, vi kom försent till julmaten hos mossan också. I min familj måste man komma när maten står på bordet annars får man vara utan. Vi käkade makaroner o stekt ägg på kvällen istället.
Julklappar blev iaf. Danny fick ett nytt databord, byrå, kallingar, deo, luktegott, vaskeschampo, skärp, massa pengar, tidningar, godis o presentkort lite varstans av mig o mossan. Jag fick nytt bäddsett med fjärilar på (oväntat...) och av Chris fick jag en stavmixer. Tackar tackar =)
En vän till mig kom hit i förmiddags o snackade om ditten o datten. Jag har satt mig i en situation som jag inte riktigt kan hantera just nu känner jag.
Jag borde vara den lyckligaste människan på jorden som har en liten "Uffe" växande i mig. En "uffe" som dessutom är en del av den människan jag älskar mer än jag älskat ngn förut. Totalt kravlös kärlek från min sida. Har ni känt så ngn gång? att man har så mycket kärlek till en annan människa och man behöver absolut inget tbx. Man VILL givetvis ha ngt tbx men det är inget måste. Känslorna är desamma vare sig de är besvarade eller inte. Kärleken är så stark och så kravlös, enkel och ärlig,,, nästan så som kärleken till sitt barn är...
........så känner jag för mitt blivande barns pappa.
Men ändå är jag så satans olycklig och jag håller på att gå i bitar. Ska det vara såhär?
Jag vill ha allt, hela paketet, men allt jag får är omslagspappret... Bakom mitt leende är det kaos!
Man brukar säga att, "Om Du älskar någon, släpp den fri - återkommer den, är det för att stanna - men flyger den, var den aldrig Din."
Det är vad jag ska göra, vad jag måste göra....... och vad min gamle vän rådde mig till idag.....
Men ändå är jag så satans olycklig och jag håller på att gå i bitar. Ska det vara såhär?
Jag vill ha allt, hela paketet, men allt jag får är omslagspappret... Bakom mitt leende är det kaos!
Man brukar säga att, "Om Du älskar någon, släpp den fri - återkommer den, är det för att stanna - men flyger den, var den aldrig Din."
Det är vad jag ska göra, vad jag måste göra....... och vad min gamle vän rådde mig till idag.....
Min bästa vän sedan urminnestider, Therese från Arvika ringde nu ikväll. Hennes pappa Ingmar har fått cancer. Lungcancer som spridit sig. Samma sak dog min bättrehälft Sus pappa av för 2 år sedan. Jennys mamma dog nu i veckan av samma sjukdom.... O här sitter en annan o klagar över lite sketna sår! Det finns alltid ngn som har det tusen gånger värre än en själv!
Ingmar växte jag upp med. (Jag växte inte upp här i HBG utan i Arvika. Liten bonnhåla i Värmland där man lever i princip likadant nu idag som när mossan var ung, för typ sisådär 50 år sedan.)
Jag va livrädd för honom! Therese o jag hittade på all skit man kan tänka sig. Hoppade ut genom förnstret på kvällarna, söp oss redlösa på det billigast skitet man fick tag på medans man drog "varvet i stan, i Mattis (min kille) röda Volvo. Ur högtalarna skrålade Ronny & Ragge, som var omåttligt populära på den tiden, likaså Sven ingvars som är tidlösa!, Vi skolkade oss igenom högstadiet, fick hur många röklappar som helst av rektorn (att de orkade, vi blossade på som skorstenar ändå) ja you name it... vi gjorde allt man absolut inte ska göra! När Ingmar kom på oss, gång på gång, satt man jävligt risigt i det! Roligt hade vi det iaf. 14 år och man ÄGDE världen!
"Jävelungar" kallar han oss fortfarande,,, undrar så varför =)
Det känns i hjärtat varje gång ngt illa drabbar ens nära och kära. Alltid de snällaste får gå först... för jävla orättvist! så kan alla as ( rent ut sagt) få vara friska som nötkärnor o förpesta tillvaron för alla tills de är typ hundra år gammla! Som sagt, orättvist!
Inte mycket positivt just nu som kommer ur min hjärna. Ibland är det för mycket som snurrar och det är inte lätt att släppa fram det positiva. Jag blir stressad av all negativitet som händer runt mig.... Har nog för mycket känslor helt enkelt och tänker definitivt alldeles för mycket. Att släppa saker har aldrig varit lätt för mig. Jag kan inte riktigt sortera ut vad som är viktigt eller oviktigt. Allt har samma värde för mig, vilket gör att det emmellanåt blir för mycket att bära runt på. Jag är van att alltid finnas tillgänglig för alla men nu känner jag att en time out från omvärlden snart är på plats, särskillt om jag ska kunna bli bra på min kropp. Ju mer tankar i mitt huvud, ju mindre hud på min kropp....
Tack för ni "lyssnade"... ingen som gör det i "verkliga livet"....
Kommentarer
Postat av: Jenny
Visst lyssnar jag på dig, fast den senaste tiden har jag inte varit den vän som du så förtjänar... Jag hoppas också allt lugnar ner sig.
Vädret idag är precis som jag känner mig, så jag stannar inne. Hör av mig sen efter alla telefonsamtal jag måste göra idag!
Massor av kramar!!!!
Postat av: michelle
Hehe, söt gås/anka
besök gärna min blogg
Trackback
