bara massa strunt...

Har varit uppe i Huvudstaden en liten runda. Det var meningen jag skulle fira midsommar med min far o syrra men som vanligt kom spriten emellan. Jag körde hem och firade här i Helsingborg istället med alla mina fantastiska vänner. Ett mycket klokt val av mig måste jag själv säga =) Danny firade hos min faster o hennes familj och har med all sannolikhet haft mycket roligare där än vad han hade haft hos ngn som inte kan leva utan sina öl. Sprit o ungar går inte riktigt ihop tycker jag....

Tänkte jag skulle lägga in lite bilder här men hittar faktiskt inte min kamera! Inget ovanligt för mig, slarvar alltid bort saker, men jävligt irriterande är det att tillbringa en hel dag eller två till att bara leta.

Chris är oxå på intågande ringde han o sa så lite kläder på denna kropp nu hade suttit på sin plats. Bye bye..

Va taxi till Chris o hans 2 vänner i Söndags. Kizz konserten var målet. Medans killarna njöt av bra musik passade jag på att knalla upp till min gamla farmor en runda. Efter 3 timmars underhållande av farmor så tog jag mig efter många om o men till biljardhallen som min lillsyrra jobbar på. För er som aldrig varit i malmö, eller kört i den staden, kan jag berätta att det hade varit lättare att hitta i en labyrint!!
Melissa var lika vacker o glad som hon alltid är. Mat och dryck bjöds det på och jag hade riktigt kul. Vi är väldigt lika till sättet jag o Melissa, lika snurriga och har samma torra humor.
En bra avslutning på en bra och lugn helg =)

Igår kom ångesten igen. Lönen kom. 1666 :-
På nyheterna nu läser Fredrik Birging upp att det har skett en ökning av unga fattiga i Sverige. Borde jag känna mig träffad??

Veckan som gått har varit jobbig. Psykiskt jobbig. Trodde jag skulle få en brytning i Måndags, det fick jag inte, men inte fan blev det bättre de följande dagarna, tvärtom.
Vad som fick mig att bryta ihop rejält var en avskalad tumme. Jag skulle fälla ihop en klädställning o klämde tummen. Inte märkvärdigt mycket men tillräkligt för att den skulle skalas av. Barnleken för mig i vanliga fall men nu när livet är extra hårt så blev det för mycket. Jag blev så jävla arg på allt och alla. På alla människor runt omkring mig som gnäller för alla de fisar de har i kläm och för att det förväntas att jag ska fortsätta leva som vanligt fast "bensinen" för länge sedan tagit slut.
När min tumme blivit avskalad så var det ingen av mina vänner som höjde på ögonbrynen utan sa - " skynda dig fixa till d där nu! jag orkar inte hålla här så länge!"
Jag skyndade mig givetvis in i köket - fick tag på första bästa förband - lite halvtaskig omläggning - sen var det ut i trädgården igen för att göra klart det vi höll på med. Det for genom min skalle då att hade detta varit "vemfansomhelst" så hade han/hon direkt åkt till sjukhuset och blivit sjukskriven i två veckor, för inte fan kan man arbeta eller göra ngt fysiskt betungande med en tumme utan hud. Nej, ett så stort sår måste ju behandlas - tänk på infektionsrisken.
Så går det till för alla "normala" människor! Men fan inte för mig!!
Arbetsförmedlingen säger samma sak. "Du måste ta de arbeten som erbjuds". Fine! Men inte fan hade ngn annan gjort det. Men jag måste. Så jävla orättvist!

Visst har jag skapat denna verklighet själv. Jag har alltid velat vara "MIA" inte ngn med en sjukdom. Jag vill inte att ngn ska ta hänsyn till mig, men det får väl finnas gränser. Jag har/hade en vän som är dvärg, eller kortväxt (låter lite bättre).  Jag har aldrig sett hans längd utan människan i den lilla kroppen. Jag har aldrig tänkt på att det kan vara ett problem för honom att tex nå upp till kortläsaren i affären - det är en självklarhet för mig. Inte fan ber jag väl honom att hämta ngt uppe i mina köksskåp!
Jag vill vara Mia men tvinga mig för fan inte säga "jag kan inte" när jag inte har ngn hud kvar! Det är så jävla förnedrande att behöva säga "jag kan inte". Jag gör hellre det omöjliga än att behöva säga den lilla, lilla frasen.
Kan inte ngn människa fatta det ngn gång? Ber man, eller frågar man en rullstolsbunden om han kan gå upp för trapporna eller tar man för givet han inte kan??? bara undrar..........

Igår sänkte jag mig ett trappsteg och ringde en kurator och bad om hjälp. Jag fick komma akut dit idag. Hon lyssnade igenom min historia och hon, liksom jag tyckte mitt liv just nu är ett stort garnnystan. Hon skulle försöka hjälpa mig med att trassla ut alla trådarna, för ju mer jag sliter o drar e dem, ju värre blir det.
Det som stör mig mest är det faktum att försäkringskassan ifrågasätter min sjukskrivning.
2 veckor!!!!!!! Va fan!
Det sitter människor här ute i vårt land som inte vill lyfta på arselet och har aldrig  gjort ett handtag i sitt liv. De fanskapen får pengar dom! Jag ber om 1 sketen vecka o då hade jag en jätte infektion i min sår samt pissade blod - jag blir nekad pengar som arbetat mer än 100% hela mitt vuxna liv och ALDRIG förr varit sjukskriven.... helt vansinnigt. Är det ngn som förstår varför jag tycker livet är orättvist??

Jag e trött på att hela tiden kämpa för mig själv. Kan inte ngn förbarma sig över mig ngn gång?
I hela mitt liv har jag levt för andra. Jag har alltid varit givmild, både ekonomiskt och med mig själv. En signal så är jag där för att hjälpa. Pengar skänker jag till behövande och jag blir gladare om ngn skänker pengar till barncancerfonden istället för att komma med en halvtaskig blomkvast när jag fyller år.
"Ger man så får man" har alltid min pappa sagt.
Man ska aldrig begära ngt från andra är ngt han oxå lärt mig, men jag undrar så varför då andra begär så mycket av mig hela tiden.
Är det så att jag är extra känslig just nu? Att jag får en fjäder till att bli en höna? Jag vet inte....
Jag hoppas iaf att den dära kuratorn hjälper mig bena ut min situation nu för jag reder inte ut det själv.
Känner att jag är på väg att bli en såndära gnällig "tyckasyndommigsjälv" människa - som jag avskyr!


Till något roligare...... Såg Sex and the city i Tisdags med min gamla vän. Kul att träffa henne. Filmen var lika bra som både serien och den första filmen. Kanske blir det Lundell tillsammans i sommar oxå..... O det var det lilla roliga=)

Har just tittat klart på Greys... Alla ni som såg avsnittet förstår vad jag menar med detta inlägget...

Jag saknar min bästa vän... Jag fattas min vän...

Har nyss kommit från läkarn. Urinvägsinfektion i kroppen som jag sa + en liten smaskig infektion i såren. Varför bara ha en sak när man kan ha massor samtidigt.................

Solen lyser här i vackra HBG idag. Man kan omöjligt vara på dåligt humör =) Inte heller efter dagens städpass på Samhall. Alla de där lite "udda" människorna är helt underbara! Vilken livsgnista de har och vilka fina personligheter de flesta av "uddamänniskorna" har.  De må vara riktiga orginal, ha mindre vett och inte lika mycket intelligens som vi oss "vanliga dödliga" men FAN vilket härligt liv de måste leva! Mindre intelligens = mindre problem, är jag övertygad om. Hade lätt kunnat arbeta med ett gäng som dessa människorna jag träffade imorse. Fantastiska personligheter!


Har en "to do" lista framför mig nu och nästa punkt är att sätta upp tvätttid.. tjingeling så länge =)

Jag har ett stort dilemma. Dilemmat är hurvida jag ska jobba eller inte. Som ni fattat har jag för tilfället ett städjobb vilket inte direkt är det ultimata för min kropp i nuläget. Har städat förr men då var kroppen i mycket bättre skick än nu! Bara en sån liten grej som att göra en liten knut på de vita påsarna man sätter på papperskorgarna är en hel vetenskap för mig nu. Hännderna är fulla med blåsor och jag kan inte riktigt utföra pilliga grejer utan att halvt avlida. Det värsta med mig är attjag har sån jävla arbetsmoral. Jag vill utföra mitt arbete så bra som möjligt och gör grejer jag vet jag får lida för. Allt bara för att bli accepterad som MIA inte en sjuk och gnällig människa samt för att överhuvudtaget kunna få arbeta som alla andra. Skulle jag gå till en arbetsgivare och berätta vad som egentligen felas mig hade de aldrig anställt mig. Anpassning till mig existerar inte, jag får helt enkelt anpassa mig till omvärlden. Man kan likna det vid en rullstolsbunden som inte får använda hissar och ramper utan helt enkelt måste ta sig upp för Kärnantrapporna på sitt eget sätt. Tid och kraft tar det men det skiter omvärlden i. "Sluta gnäll för fan" säger dom.
Jag skulle göra vad som helst för att få tbx jobbet på tågen!! När jag kom hem därifrån var jag fortfarande människa och kunde sköta hem och min son. Nu är det han som sköter om mig.... Mitt hem ser ut som fan för jag städar åt andra hela dagarna och har inget till övers när jag väl kommer hem. Mat till min son?? orkar inte. Så bra mossa är jag. Kroppen vägrar röra sig en milimeter när jag kommer hem. Tillomed min mun är nu fylld med sår. Nice.. en kyss kanske??

För att sammanfatta hela inlägget.... JAG ORKAR INTE MER!!!!!!!!!!!!   men måste................