inte på G
Körde upp för Taxikort idag... Klarade det givetvis =0)) Han som bedömde mig va duktigt snygg oxå! Lite grädde på moset e aldrig fel =)
När jag kom ifrån vägverket så kom alla tomhetskänslorna fram. Alla de som legat inne i kroppen o växt till sig nu under ett X antal veckor.
Mycket har hänt detta året,,, ja förra året med, men ryggsäcken är nu så full att den börjar bli riktigt jobbig att bära. Varje liten grej som dimper ner i ryggsäcken är ett steg närmare en ihoprasande Mia. Ljusglimtarna överskuggas av alla de gråa skitmolnen som cirkulerar över mig ständigt. Kalle Anka,,, d e jag d!
Jag har mål som jag inriktar mig på men vägen dit är inte lika rak och nyasfalterad som många andras är. Nej, min väg är krokig satan och desseutom en jävligt gropig gammal grusväg. Som om det inte skulle vara nog så har det fanimej regnat floder oxå så lerigt och jävligt är det på den dära vägen. Lite varstans finns där lömska hålor där leran försöker dra ner mig, konstigt nog lyckas jag alltid med nöd och näpe komma upp därifrån, lite skakad och mycket tröttare. Hur många gånger orkar man dra sig upp igen? Energin måste ju ta slut ngn gång med tanke på att det är väldigt långt mellan återhämtningsstationerna.
Jag ville ringa min gamla vän och berätta om den snygga instruktören och fnissa, dra torra skämt och bara dela min glädje över att jag klarade uppkörningen. Tog tillomed upp luren och slog numret av gammal vana men hejdade mig just när jag skulle trycka på den gröna luren.... Min gamla vän valde ju en ny, häftigare variant av människa. Bara sådär. Att jag var utbyttbar var inget skämt, visade det sig för några veckor sedan. Min bättre hälft som det står i alla anhörighetspapper, finns inte mer, brevid mig. Vi som var verklighetens Thelma & Louise,,, vi är tydligen inget nu. Jag har inga ord för hur mycket detta plågar mig. Allt för att jag stod upp för mig själv. För att jag inte vill bli behandlad som en idiot längre.... Ingen bra vän kan tyckas, men jag är ledsen...
Vad och vem ska jag nu skriva som närmast anhörig?
"Jag har ett hål i bröstet som aldrig blir fyllt, som bara gapar efter mera. Vingarna vill upp men fötterna har fastnat i en sugande lera" Sjunger han, Uffe - min gud, i "Bli som du"... Så sant så sant...
Börjar så ångest över alla hans konserter... att gå med ngn annan hade känt som otrohet,,,, skumt men sant... Det var ngt vi hade gemensamt och som jag faktiskt inte vill uppleva utan min gammla vän.
Fan,,, har proppat i mig massa kliepiller så nu håller locken på att falla ner över de blå,,, Natti natti... Hoppas på en piggare och definitivt gladare Mia imorgon!
När jag kom ifrån vägverket så kom alla tomhetskänslorna fram. Alla de som legat inne i kroppen o växt till sig nu under ett X antal veckor.
Mycket har hänt detta året,,, ja förra året med, men ryggsäcken är nu så full att den börjar bli riktigt jobbig att bära. Varje liten grej som dimper ner i ryggsäcken är ett steg närmare en ihoprasande Mia. Ljusglimtarna överskuggas av alla de gråa skitmolnen som cirkulerar över mig ständigt. Kalle Anka,,, d e jag d!
Jag har mål som jag inriktar mig på men vägen dit är inte lika rak och nyasfalterad som många andras är. Nej, min väg är krokig satan och desseutom en jävligt gropig gammal grusväg. Som om det inte skulle vara nog så har det fanimej regnat floder oxå så lerigt och jävligt är det på den dära vägen. Lite varstans finns där lömska hålor där leran försöker dra ner mig, konstigt nog lyckas jag alltid med nöd och näpe komma upp därifrån, lite skakad och mycket tröttare. Hur många gånger orkar man dra sig upp igen? Energin måste ju ta slut ngn gång med tanke på att det är väldigt långt mellan återhämtningsstationerna.
Jag ville ringa min gamla vän och berätta om den snygga instruktören och fnissa, dra torra skämt och bara dela min glädje över att jag klarade uppkörningen. Tog tillomed upp luren och slog numret av gammal vana men hejdade mig just när jag skulle trycka på den gröna luren.... Min gamla vän valde ju en ny, häftigare variant av människa. Bara sådär. Att jag var utbyttbar var inget skämt, visade det sig för några veckor sedan. Min bättre hälft som det står i alla anhörighetspapper, finns inte mer, brevid mig. Vi som var verklighetens Thelma & Louise,,, vi är tydligen inget nu. Jag har inga ord för hur mycket detta plågar mig. Allt för att jag stod upp för mig själv. För att jag inte vill bli behandlad som en idiot längre.... Ingen bra vän kan tyckas, men jag är ledsen...
Vad och vem ska jag nu skriva som närmast anhörig?
"Jag har ett hål i bröstet som aldrig blir fyllt, som bara gapar efter mera. Vingarna vill upp men fötterna har fastnat i en sugande lera" Sjunger han, Uffe - min gud, i "Bli som du"... Så sant så sant...
Börjar så ångest över alla hans konserter... att gå med ngn annan hade känt som otrohet,,,, skumt men sant... Det var ngt vi hade gemensamt och som jag faktiskt inte vill uppleva utan min gammla vän.
Fan,,, har proppat i mig massa kliepiller så nu håller locken på att falla ner över de blå,,, Natti natti... Hoppas på en piggare och definitivt gladare Mia imorgon!
Kommentarer
Postat av: Emelie
Fint skrivit Mia. Det som inte dödar det härdar säger man ju, men jag tycker du är färdig härdad. Grattis till taxikortet. Jah hoppas att "din vän" inser sin förlust och kommer tillbaka. KRAM!
Trackback
