gnällig....... som fan.....
Veckan som gått har varit jobbig. Psykiskt jobbig. Trodde jag skulle få en brytning i Måndags, det fick jag inte, men inte fan blev det bättre de följande dagarna, tvärtom.
Vad som fick mig att bryta ihop rejält var en avskalad tumme. Jag skulle fälla ihop en klädställning o klämde tummen. Inte märkvärdigt mycket men tillräkligt för att den skulle skalas av. Barnleken för mig i vanliga fall men nu när livet är extra hårt så blev det för mycket. Jag blev så jävla arg på allt och alla. På alla människor runt omkring mig som gnäller för alla de fisar de har i kläm och för att det förväntas att jag ska fortsätta leva som vanligt fast "bensinen" för länge sedan tagit slut.
När min tumme blivit avskalad så var det ingen av mina vänner som höjde på ögonbrynen utan sa - " skynda dig fixa till d där nu! jag orkar inte hålla här så länge!"
Jag skyndade mig givetvis in i köket - fick tag på första bästa förband - lite halvtaskig omläggning - sen var det ut i trädgården igen för att göra klart det vi höll på med. Det for genom min skalle då att hade detta varit "vemfansomhelst" så hade han/hon direkt åkt till sjukhuset och blivit sjukskriven i två veckor, för inte fan kan man arbeta eller göra ngt fysiskt betungande med en tumme utan hud. Nej, ett så stort sår måste ju behandlas - tänk på infektionsrisken.
Så går det till för alla "normala" människor! Men fan inte för mig!!
Arbetsförmedlingen säger samma sak. "Du måste ta de arbeten som erbjuds". Fine! Men inte fan hade ngn annan gjort det. Men jag måste. Så jävla orättvist!
Visst har jag skapat denna verklighet själv. Jag har alltid velat vara "MIA" inte ngn med en sjukdom. Jag vill inte att ngn ska ta hänsyn till mig, men det får väl finnas gränser. Jag har/hade en vän som är dvärg, eller kortväxt (låter lite bättre). Jag har aldrig sett hans längd utan människan i den lilla kroppen. Jag har aldrig tänkt på att det kan vara ett problem för honom att tex nå upp till kortläsaren i affären - det är en självklarhet för mig. Inte fan ber jag väl honom att hämta ngt uppe i mina köksskåp!
Jag vill vara Mia men tvinga mig för fan inte säga "jag kan inte" när jag inte har ngn hud kvar! Det är så jävla förnedrande att behöva säga "jag kan inte". Jag gör hellre det omöjliga än att behöva säga den lilla, lilla frasen.
Kan inte ngn människa fatta det ngn gång? Ber man, eller frågar man en rullstolsbunden om han kan gå upp för trapporna eller tar man för givet han inte kan??? bara undrar..........
Igår sänkte jag mig ett trappsteg och ringde en kurator och bad om hjälp. Jag fick komma akut dit idag. Hon lyssnade igenom min historia och hon, liksom jag tyckte mitt liv just nu är ett stort garnnystan. Hon skulle försöka hjälpa mig med att trassla ut alla trådarna, för ju mer jag sliter o drar e dem, ju värre blir det.
Det som stör mig mest är det faktum att försäkringskassan ifrågasätter min sjukskrivning.
2 veckor!!!!!!! Va fan!
Det sitter människor här ute i vårt land som inte vill lyfta på arselet och har aldrig gjort ett handtag i sitt liv. De fanskapen får pengar dom! Jag ber om 1 sketen vecka o då hade jag en jätte infektion i min sår samt pissade blod - jag blir nekad pengar som arbetat mer än 100% hela mitt vuxna liv och ALDRIG förr varit sjukskriven.... helt vansinnigt. Är det ngn som förstår varför jag tycker livet är orättvist??
Jag e trött på att hela tiden kämpa för mig själv. Kan inte ngn förbarma sig över mig ngn gång?
I hela mitt liv har jag levt för andra. Jag har alltid varit givmild, både ekonomiskt och med mig själv. En signal så är jag där för att hjälpa. Pengar skänker jag till behövande och jag blir gladare om ngn skänker pengar till barncancerfonden istället för att komma med en halvtaskig blomkvast när jag fyller år.
"Ger man så får man" har alltid min pappa sagt.
Man ska aldrig begära ngt från andra är ngt han oxå lärt mig, men jag undrar så varför då andra begär så mycket av mig hela tiden.
Är det så att jag är extra känslig just nu? Att jag får en fjäder till att bli en höna? Jag vet inte....
Jag hoppas iaf att den dära kuratorn hjälper mig bena ut min situation nu för jag reder inte ut det själv.
Känner att jag är på väg att bli en såndära gnällig "tyckasyndommigsjälv" människa - som jag avskyr!
Till något roligare...... Såg Sex and the city i Tisdags med min gamla vän. Kul att träffa henne. Filmen var lika bra som både serien och den första filmen. Kanske blir det Lundell tillsammans i sommar oxå..... O det var det lilla roliga=)
Vad som fick mig att bryta ihop rejält var en avskalad tumme. Jag skulle fälla ihop en klädställning o klämde tummen. Inte märkvärdigt mycket men tillräkligt för att den skulle skalas av. Barnleken för mig i vanliga fall men nu när livet är extra hårt så blev det för mycket. Jag blev så jävla arg på allt och alla. På alla människor runt omkring mig som gnäller för alla de fisar de har i kläm och för att det förväntas att jag ska fortsätta leva som vanligt fast "bensinen" för länge sedan tagit slut.
När min tumme blivit avskalad så var det ingen av mina vänner som höjde på ögonbrynen utan sa - " skynda dig fixa till d där nu! jag orkar inte hålla här så länge!"
Jag skyndade mig givetvis in i köket - fick tag på första bästa förband - lite halvtaskig omläggning - sen var det ut i trädgården igen för att göra klart det vi höll på med. Det for genom min skalle då att hade detta varit "vemfansomhelst" så hade han/hon direkt åkt till sjukhuset och blivit sjukskriven i två veckor, för inte fan kan man arbeta eller göra ngt fysiskt betungande med en tumme utan hud. Nej, ett så stort sår måste ju behandlas - tänk på infektionsrisken.
Så går det till för alla "normala" människor! Men fan inte för mig!!
Arbetsförmedlingen säger samma sak. "Du måste ta de arbeten som erbjuds". Fine! Men inte fan hade ngn annan gjort det. Men jag måste. Så jävla orättvist!
Visst har jag skapat denna verklighet själv. Jag har alltid velat vara "MIA" inte ngn med en sjukdom. Jag vill inte att ngn ska ta hänsyn till mig, men det får väl finnas gränser. Jag har/hade en vän som är dvärg, eller kortväxt (låter lite bättre). Jag har aldrig sett hans längd utan människan i den lilla kroppen. Jag har aldrig tänkt på att det kan vara ett problem för honom att tex nå upp till kortläsaren i affären - det är en självklarhet för mig. Inte fan ber jag väl honom att hämta ngt uppe i mina köksskåp!
Jag vill vara Mia men tvinga mig för fan inte säga "jag kan inte" när jag inte har ngn hud kvar! Det är så jävla förnedrande att behöva säga "jag kan inte". Jag gör hellre det omöjliga än att behöva säga den lilla, lilla frasen.
Kan inte ngn människa fatta det ngn gång? Ber man, eller frågar man en rullstolsbunden om han kan gå upp för trapporna eller tar man för givet han inte kan??? bara undrar..........
Igår sänkte jag mig ett trappsteg och ringde en kurator och bad om hjälp. Jag fick komma akut dit idag. Hon lyssnade igenom min historia och hon, liksom jag tyckte mitt liv just nu är ett stort garnnystan. Hon skulle försöka hjälpa mig med att trassla ut alla trådarna, för ju mer jag sliter o drar e dem, ju värre blir det.
Det som stör mig mest är det faktum att försäkringskassan ifrågasätter min sjukskrivning.
2 veckor!!!!!!! Va fan!
Det sitter människor här ute i vårt land som inte vill lyfta på arselet och har aldrig gjort ett handtag i sitt liv. De fanskapen får pengar dom! Jag ber om 1 sketen vecka o då hade jag en jätte infektion i min sår samt pissade blod - jag blir nekad pengar som arbetat mer än 100% hela mitt vuxna liv och ALDRIG förr varit sjukskriven.... helt vansinnigt. Är det ngn som förstår varför jag tycker livet är orättvist??
Jag e trött på att hela tiden kämpa för mig själv. Kan inte ngn förbarma sig över mig ngn gång?
I hela mitt liv har jag levt för andra. Jag har alltid varit givmild, både ekonomiskt och med mig själv. En signal så är jag där för att hjälpa. Pengar skänker jag till behövande och jag blir gladare om ngn skänker pengar till barncancerfonden istället för att komma med en halvtaskig blomkvast när jag fyller år.
"Ger man så får man" har alltid min pappa sagt.
Man ska aldrig begära ngt från andra är ngt han oxå lärt mig, men jag undrar så varför då andra begär så mycket av mig hela tiden.
Är det så att jag är extra känslig just nu? Att jag får en fjäder till att bli en höna? Jag vet inte....
Jag hoppas iaf att den dära kuratorn hjälper mig bena ut min situation nu för jag reder inte ut det själv.
Känner att jag är på väg att bli en såndära gnällig "tyckasyndommigsjälv" människa - som jag avskyr!
Till något roligare...... Såg Sex and the city i Tisdags med min gamla vän. Kul att träffa henne. Filmen var lika bra som både serien och den första filmen. Kanske blir det Lundell tillsammans i sommar oxå..... O det var det lilla roliga=)
Kommentarer
Trackback
